Deckare Noir
Collinson slog sig ner på en barstol på Gondolen. Röken hängde tung i lokalen och genom fönstren skymtade ljusreklamen från Stomatol. Han vinkade till sig bartendern, som tog fram whiskyflaskan och fyllde ett glas till brädden, vilket han sköt bort till Collinson.
- Har du hört något nyligen från Ulla Svensson? Du brukar ha henne med dig, sa bartenden.
- Nä hon har nog gett sig av till Grekland eller Spanien skulle jag tro, jag har inte hört av henne sedan hon fick ut pengarna efter sin man. svarade han.
Collinson betraktade buttert sitt glas och försjönk i funderingar.
Och Ulla... som han åtrådde intensivt han skulle kunna göra vad som helst för att äga henne, det var en evig vånda.
Han tänkte på hennes man som plötsligt dog under mystiska omständigheter, och som hon fick ärva en förmögenhet av. Hon fick allt. Medan hans barn från ett tidigare äktenskap inte fick en spänn. De blev naturligtvis inte glada.
Han kom ihåg begravningen och grälet de hade efteråt. Hon ville åka bort ett tag. vilket hon också gjorde.
Detta hände för två månader sedan. Det enda livstecken han hört från henne är ett vykort från Grekland.
Någonstans hördes en telefonsingnal och bartendern skyndade bort för att svara.
- Det är till er Collinson ropade bartenden från andra änden av baren.
Collinson tog glaset med sig bort till bartenden som stod med telefonluren i handen.
- Vem är det? undrade han.
Bartenden ryckte på axlarna och försvann.
- Ja det är Collinson.
- Tjing Collinson Lotta speaking, det är bäst du kommer hit, till kontoret. Det är något i görningen hos Bettan,
hon har ringt två gånger och vill nödvändigtvis ha tag i dig.
Collinson stönade.
- Sa du inte att jag var bortrest, frågade han.
1
- Jo sa Lotta, men det lät som om det var mycket viktigt, hon ringer igen om en kvart. Med andra ord du är tvungen att dricka ur glaset du håller i handen just nu.
- Vad menar du? Glaset jag håller i handen? Hon skrattade.
- Det är Lotta, förklarade hon muntert jag är fjärskådare.Det hördes ett klickande när hon la på luren.
Han försjönk i tankar, Bettan Svensson, Ullas lillsyrra. Han kom ihåg bråket, Ulla och han hade med Bettans fästman Anders, som är son till Ullas döde man. Anders hade beskyllt honom för att ha bjudit hans pappa på en arsenikdrink.Vilket naturligtvis inte var sant.
Han tog Katarinahissen ner till gatan. Dimman var tätare nu än tidigare på kvällen, lamporna längs gatan lyste som svagt glödande bollar. Det var ingen trafik. Han hade den där kalla, instängda känslan man kan få i dimma, det enda som hörs är ens egna steg på trottoaren och man kan inte se något.
Han kom fram till ett gathörn och trafiksignalen visade ett suddigt grönt dis genom dimman. - Det är Lotta, förklarade hon muntert jag är fjärskådare.Det hördes ett klickande när hon la på luren.
Han försjönk i tankar, Bettan Svensson, Ullas lillsyrra. Han kom ihåg bråket, Ulla och han hade med Bettans fästman Anders, som är son till Ullas döde man. Anders hade beskyllt honom för att ha bjudit hans pappa på en arsenikdrink.Vilket naturligtvis inte var sant.
Han tog Katarinahissen ner till gatan. Dimman var tätare nu än tidigare på kvällen, lamporna längs gatan lyste som svagt glödande bollar. Det var ingen trafik. Han hade den där kalla, instängda känslan man kan få i dimma, det enda som hörs är ens egna steg på trottoaren och man kan inte se något.
Han lyssnade eftertrafikljud men hörde inga, gick över gatan och kände med foten efter trottoarkanten på andra sidan.
En droskbil kom körande, han stoppade den och hoppade in.
- Brännis 42, sa han.
När han kom fram till kontoret, stod Lotta i porten med ytterkläderna på. Hon hade jobbat med hans bokföring halva natten, vars pappersberg hade växt tilloanade höjder.
- Har Bettan ringt igen? undrade han.
Just då hördes telefonsingnaler från kontoret,han sprang in och lyfte på luren.
- Collinson här, sa han.
2
Det dånade av musik genom luren.
- Efter som du är så djävla tyst, så får väl jag tala om det. Ulla och hennes töntiga polare Greta är här och de är just nu ganska drogade, efter diverse saker som vi har tvingat i dem, sa hon och kraxade som en kråka
- Gissa vad de påstår efter lite på tryckning?
- Jo de säger att du fixade Ullas man, så ni två kunde dela på arvet. Du kan själv lista ut att bandspelaren varpå, sa hon och hånflinade.
- Så nu kan du också skänna dig fixad, sa hon och skrattade igen.
- Men ni ska få en chans, om du övetalar Ulla att tacka nej till stålarna då glömmer vi det här. Om inte, så glöm Ulla, hon kommer att försvinna för gott och du kommer att försvinna in i buren, kraxade hon. Sedan slängde hon på luren.
Collinson kände något iskallt längs ryggraden. Han kände vreden färga sitt ansikte och fick något hårt i blicken. Han lyfte luren och ringde hem till Bettan.
- Hallå, hörde han en mansröst sluddra.
- Det här är Collinson, sa han.
- Hälsa Bettan att om det händer Ulla något, kommer Bettan och alla andra inblandade att få sota för det, skrek han och slängde på luren.
Han gick fram till skrivbordet, ur nedesta lådan letade han fram en flaska och hällde i sig en rejäl klunk. Sen tog han fram sin fyrtiofemma och kontrollerade att den var laddad, tände en cigarr, drog ett par djupa bloss och fimpade. Tog sin hatt och gav sig iväg ut. Han vinkade till sig en droska.
- Lilla Nygatan 45, sa han.
3
När han kom fram stod det en buse i porten.
- Flytta på dig gosse, sa Collinson och gick framåt. Den andre stoppade och knuffade Collinson mot väggen, som knöt nävarna och fick in en vänster karamell på käken och en höger i mellangärdet. Busen försökte räta ut sig, då fick han Collinsons armbåge bakom högra örat och en karamell på näsan. När han dök i golvet lutade sig Collinson över honom och log kallt.
Fräck som han var tittade Collinson i nyckelålet till den första dörren. Fel lägenhet, men vilken pudding det satt där inne, tänkte han och öppnade den andra dörren som var olåst. Då hördes ett skott från rummet och han rusade in.
Någon hade valt mord. Han såg Greta rycka till, hon förde handen mot bröstet och sjönk ihop på golvet. Tystnaden i rummet var kompakt, han ville göra något men stod som lamslagen och kunde inte röra ett finger. Helvete, tänkte han allting var falskt och galet i detta spel, där insatsen var mord och alla misstänkta hade pokeransikten, han tittade sig omkring i rummet och förstod att han inte var poppis där. En höll sina kort, en annan ville vara säker på att leken var rätt blandad för Collinsons räkning.
Han såg inte till Anders eller hans lillebror Rolf, men hade en klar misstanke att det var de som varit framme.
Han förstod att han själv var i fara eftersom de ville åt Ullas pengar. Men innan han kunnde göra något åt dem i rummet måste han hitta Ulla.
Det var Collinson som måste lösa problemen i en sjuhelsikes fart, eller i annat fall dö i en förtidig död eller försvinna in i buren för all framtid.
Han kände hur snaran drogs åt. Om han inte snabbt lyckades lösa mordet och skaka fram Ulla, skulle han då själv bli nästa offer? Han bara väntar på att någon ska smyga upp bakom hans rygg, sen adjöss med honom, vem skulle sakna Collinson om han försvann spårlöst?
I ögonvrån såg han Bettan gå ut genom köksingången. Han hörde Anders röst där ute.
- Rör på påkarna, din djävla subba. Collinson hörde någon skrika, var det Ulla?
Han sprang in i gränden, där skriken kom ifrån.
4
Han såg inte till Anders eller hans lillebror Rolf, men hade en klar misstanke att det var de som varit framme.
Han förstod att han själv var i fara eftersom de ville åt Ullas pengar. Men innan han kunnde göra något åt dem i rummet måste han hitta Ulla.
Det var Collinson som måste lösa problemen i en sjuhelsikes fart, eller i annat fall dö i en förtidig död eller försvinna in i buren för all framtid.
5
- Rör på påkarna, din djävla subba. Collinson hörde någon skrika, var det Ulla?
Han sprang in i gränden, där skriken kom ifrån.
6
Bakom sig kunde han höra knastrandet av fotsteg som närmade sig.
En fälla! otur för dem, tänkte han, nu var han förbannad. Det såg ut som om någon kom runt hörnet, det lösgjorde sig en mörk skugga från husväggen.
Han kunde föreställa sig någon med musklerna spända och vidgade näsborrar, vädrande efter Collinson som ett djur och med revolvern i handen.
-Stopp, vem där! kom inte närmare! ropade Collinson.
Han brydde sig inte ett dugg om vad Collinson sa. Just nu fanns bara en tanke som brände likt eld i hjärnan på honom. Han närmade sig utan bråska.
Plötsligt flammade en revolver till, kulan visslade förbi Collinson på åtminstone en halvmeters avstånd.
Collinson höjde sin revolver och sköt två skott till vänster om mynningsflamman, rakt på den mörka gestalten, han kände att han darrade litet på handen.
Då flammade två nya eldstrålar från gränden. Skotten small och kulorna slog i husväggen brevid Collinson.
Han gick ner på knä och sköt två snabba skott. Två föll, en kom undan in i gränden.
Collinson gick fram. En av dem försökte lyfta revolvern men förmådde inte. Det hördes ett lätt rosslande ur hans strupe, varefter det blev tyst.
Han tog upp revolvern, stoppade den i fickan och sprang till Stora Nygatan där Anders bor, han trodde att Bettan och Anders försvann dit med Ulla.
En fälla! otur för dem, tänkte han, nu var han förbannad. Det såg ut som om någon kom runt hörnet, det lösgjorde sig en mörk skugga från husväggen.
Han kunde föreställa sig någon med musklerna spända och vidgade näsborrar, vädrande efter Collinson som ett djur och med revolvern i handen.
-Stopp, vem där! kom inte närmare! ropade Collinson.
Han brydde sig inte ett dugg om vad Collinson sa. Just nu fanns bara en tanke som brände likt eld i hjärnan på honom. Han närmade sig utan bråska.
Plötsligt flammade en revolver till, kulan visslade förbi Collinson på åtminstone en halvmeters avstånd.
Collinson höjde sin revolver och sköt två skott till vänster om mynningsflamman, rakt på den mörka gestalten, han kände att han darrade litet på handen.
Då flammade två nya eldstrålar från gränden. Skotten small och kulorna slog i husväggen brevid Collinson.
Han gick ner på knä och sköt två snabba skott. Två föll, en kom undan in i gränden.
Collinson gick fram. En av dem försökte lyfta revolvern men förmådde inte. Det hördes ett lätt rosslande ur hans strupe, varefter det blev tyst.
Han tog upp revolvern, stoppade den i fickan och sprang till Stora Nygatan där Anders bor, han trodde att Bettan och Anders försvann dit med Ulla.
7
Han tittade in genom ett fönster, det han såg fick blodet att frysa till is. Ett nytt mord, den här gången var det på Bettan.
Han sprang mot dörren. Kanonen höll han i handen öppnade dörren som gled upp på förundligt tysta gångjärn. Han steg in och spände magmusklerna instinktivt som för att försöka hejda en kula. Hon låg absolut orörlig, men levde fortfarande, hon såg upp på honom. Ansiktet var stelt, uttryckslöst och blekt, ögonen hade en underlig glans, håret var som silver runt hennes huvud på golvet. De vackra brösten steg och sjönk i takt med hennes snabba andhämtning. Hon svalde ett par gånger för att lugna flämtningarna.
-Jag måste, viskade hon
-Vad då?
- Anders och Rolf, de tog Ulla. De tänker låsa in henne och tvinga henne att gänga sig med Anders, så han kommer över pengarna
.-Vart? frågade Collinson.
- Lantstället på Storholmen, viskade hon, sedan blev allt tyst.
Han såg sig själv i spegeln som hängde i hallen, ansiktet var vitt som krita, ögonen såg ut som ett par bruna marmorkulor.
- Anders och Rolf två djävla små gangsters som tror att de kommit på ett smart sätt att få stålarna. Men de har glömt Collinson.
Detta kunde ha varit ett gott skämt, tänkte han om det kommit från någon annan. Men nu! Det enda han hade i huvudet var Ulla, medan han sprang till Bettans bil som stod utanför.
Han sprang mot dörren. Kanonen höll han i handen öppnade dörren som gled upp på förundligt tysta gångjärn. Han steg in och spände magmusklerna instinktivt som för att försöka hejda en kula. Hon låg absolut orörlig, men levde fortfarande, hon såg upp på honom. Ansiktet var stelt, uttryckslöst och blekt, ögonen hade en underlig glans, håret var som silver runt hennes huvud på golvet. De vackra brösten steg och sjönk i takt med hennes snabba andhämtning. Hon svalde ett par gånger för att lugna flämtningarna.
-Jag måste, viskade hon
-Vad då?
- Anders och Rolf, de tog Ulla. De tänker låsa in henne och tvinga henne att gänga sig med Anders, så han kommer över pengarna
.-Vart? frågade Collinson.
- Lantstället på Storholmen, viskade hon, sedan blev allt tyst.
Han såg sig själv i spegeln som hängde i hallen, ansiktet var vitt som krita, ögonen såg ut som ett par bruna marmorkulor.
- Anders och Rolf två djävla små gangsters som tror att de kommit på ett smart sätt att få stålarna. Men de har glömt Collinson.
Detta kunde ha varit ett gott skämt, tänkte han om det kommit från någon annan. Men nu! Det enda han hade i huvudet var Ulla, medan han sprang till Bettans bil som stod utanför.
8
Han passerade snabbt Skanstull och tog Nynåsvägen mot Lisma. Han svängde av från huvudvägen, det var som att köra rakt in i en tunnel, vägen blev smal och slingrande, ett par gånger körde han fel och kom in på återvändsvägar, trots att han för länge sedan tjänstgort på radiobilarna och bland annat avpatrulerat detta område. På den tiden var det ett omtyckt utflyktsmål för ungdomar med gamla bilar. Om man körde in försiktigt kunde man komma på bilar, där nakna ben stack ut genom fönstren. De som bodde i området klagade och det gjordes en upprensning. Tyvärr kunde man fortfarande räkna med att vad som helst kunde hända här.
Han körde utmed en cementgata med mörk, tät vegetation på bägge sidor. Malar och andra flygfän dansade i vilda mönster framför strålkastarna. Grodor kväkte i mörkret. En fågel flög upp så nära att den slog i kylaren.Han höll ögonen på gatskyltarna, för att hitta vägen till sjön, han fann den till slut och svängde till vänster. Han tittade efter sjön hela tiden, för i den här delen av Lisma ligger marken oftast bara någon halvmeter ovanför vattenytan. Den här sjön låg antagligen bara en eller annan decimeter ovanför Östersjön.
Medans han körde tänkte han på hur underbar Ulla var och på första gången han såg henne i baren, då han långsamt vände sig om på barstolen. Där satt hon. Det tog en minut innan hjärnan fungerade igen. På den minuten söp hans ögon in varenda detalj. Hennes bleka ansikte och händer, det ljusbruna glänsande håret. Han la också märke till kläderna: den gråa dräkten, den lilla hatten med floret och handskarna.
Gatan tog slut. En gammal plankstump fungerade som skylt. På den stog namnet på sjön. Skylten pekade in mot en smal, krokig stig mellan träden. Han kände på lukten att han var nära sjön. Buskarna slet i kofångaren och rev över vindrutan. Så plötsligt kom han fram till en öppning och fick syn på Anders Volvo som stod vid sjön.
Han ställde bilen bakom ett par ekar vid kanten av öppningen och gick ur bilen.
Medans han körde tänkte han på hur underbar Ulla var och på första gången han såg henne i baren, då han långsamt vände sig om på barstolen. Där satt hon. Det tog en minut innan hjärnan fungerade igen. På den minuten söp hans ögon in varenda detalj. Hennes bleka ansikte och händer, det ljusbruna glänsande håret. Han la också märke till kläderna: den gråa dräkten, den lilla hatten med floret och handskarna.
Han ställde bilen bakom ett par ekar vid kanten av öppningen och gick ur bilen.
9
Collinson hörde Ulla skrika och svära. Han smög sig fram, såg Ulla stå med Anders bredvid bryggan och Rolf längst ut på bryggan. Han sprang fram, sög tag i Ulla och slet upp kanonen.
Anders var enkel, han dog snabbt och tyst. Han hade försökt få fram kanonen, när han upptäckte Collinson, som släckte honom med ett enda skott. Rolf som stod längst ut på bryggan var klädd i en elegant kostym som inte alls gick ihop med bössan han höll i händerna, han dog lika snabbt.
Sen vart det spökligt stilla, det ända som hördes var Ullas snyftande. Collinson drog henne tätt intill sig, tröstade henne och talade om hur mycket hon betydde för honom.
Anders var enkel, han dog snabbt och tyst. Han hade försökt få fram kanonen, när han upptäckte Collinson, som släckte honom med ett enda skott. Rolf som stod längst ut på bryggan var klädd i en elegant kostym som inte alls gick ihop med bössan han höll i händerna, han dog lika snabbt.
Sen vart det spökligt stilla, det ända som hördes var Ullas snyftande. Collinson drog henne tätt intill sig, tröstade henne och talade om hur mycket hon betydde för honom.
10
Hennes snyftningar tystnade, hon såg upp på honom och log, han drog henne hårt intill sig och såg in i hennes ögon.
Läste begäret i dem som avspeglade sitt eget, han kunde se hennes tankar som sa
- Å Collinson, flämtade hon Collonson, Collinson....! Ta mig gör med mig vad du vill.
Läste begäret i dem som avspeglade sitt eget, han kunde se hennes tankar som sa
- Å Collinson, flämtade hon Collonson, Collinson....! Ta mig gör med mig vad du vill.
SLUT
Missa inte nästa novel med den hårdaste av dom hårda premiär i höst
AV Peter M
Missa inte nästa novel med den hårdaste av dom hårda premiär i höst
AV Peter M
